Vi hade sett till att ta en riktigt tidig buss så att vi skulle ha gott om tid på flygplatsen. Det kändes skönt att inte behöva stressa.

När vi checkade in vårt bagage vägde de våra vanliga väskor tillsammans. Vi hade tre kilo till godo vilket är rätt bra jobbat. Sedan var det dags för vårt otympliga bagage. Vi hade båda varsin vandringsstav från Fuji (2 x 60 spänn), jag hade mitt genomskinliga paraply (30 spänn) samt ett rör med en plansch från museet i Hiroshima (kanske 60 spänn). Medan en man började vira in kassen med plast och tejp sa kvinnan bakom disken att sakerna skulle gå som sportutrustning och att det skulle kosta oss 40 euro. Vi hade fruktat änu högre avgifter så vi betalade glatt trotts att frakten översteg prylarnas värde rejält (ekonomiska värde, inte sentimentala dito).

Jag köpte internetåtkomst för en struntsumma och upptäckte att min brorsdotter Joanna var online hemma hos min mamma. I min värld var klockan 9 på morgonen, i hennes var den 2 på natten. Hon hjälpte mig att få fram en adress. Jag letade själv upp två till på nätet som jag saknade. Sedan köpte, skrev jag och postade mina sista vykort.

Det blev en sista tur i krimskramsaffärerna på flygplatsen. Eftersom vi skulle mellanlanda i Wien verkade det lönlöst att köpa med sig något som klirrar. Jag köpte en nummer av den klassiska speltidningen Famitsu. Tidningen var i runda slängar tre gånger så tjock som den svenska, månatliga speltidningen Level som jag prenumererar på och Famitsu kommer ut varje vecka.

Vi gick till säkerhetskontrollen. Jag trodde att det var standard att genomskinliga plastpåsar delades ut så jag frågade en vakt om de hade några. Han sa att jag var tvungen att gå ut och köpa. Jag tyckte inte att det var värt det utan lämnade över min deodorant och min solkräm. Först när jag tagit mig igenom säkerhetskontrollen slog det mig att min väska även hade innehållit en parfymplaska som ingen hade brytt sig om. Tur i oturen att jag frivilligt hade lämnat ifrån mig de billigaste varorna. Precis som på vägen till Japan (se dag 0) tog det mig mycket längre tid att få på mig alla mina prylar än vad det tog att ta sig igenom själva kontrollen.

Innan vi bordade planet åt vi en brunsch på en sushibar. Vi satt bredvid ytterligare ett amerikanskt par som inte ens kunde säga tack på japanska. Till sushin drack vi atsukan (varm sake) vilket kanske var lite väl tidigt på dagen.

Planet bordades. På vägen till våra platser gick retsamt nog förbi de lyxiga förstaklassätena vilket givetvis fick ekonomiklass att kännas ännu trängre. Komforten förbättrades dock av att varje säte i ekonomiklass hade en egen monitor.

Minus:

• Gränssnittet luktade 1993
• Shoppingen fungerade inte
• Kommunikationstjänsterna funkade inte eller krävde att man hade ett abonnemang hos Vodafone
• Spelen var rätt kassa och riktigt slöa

Plus:

• Gränssnittet doftade 1993
• En hyfsad mängd filmer gick om och om på varsin kanal så att man kunde välja själv när och vilka filmer man ville se
• Förutom info om flygningen med karta kunde man följa en kamera riktad framåt och en neråt.
• Radiokanalen för flygrädda hade nummer 13

Vi blev serverade lunch ganska snart efter starten men maten var inte alls lika god om på vägen till Japan (se dag 0) eller så var det jag som fått mycket högre kulinariska krav efter två i Japan. Eftersom man fritt kunde välja vad man ville se så såg jag Be kind rewind och Wall Street. Jag hade inte sett någon av dem tidigare och jag tyckte att de var bra på väldigt olika sätt. Tiden gick över huvud taget ganska mycket snabbare än åt andra hållet.

Mellanlandningen i Wien var ganska odramatisk, vi kikade lite på affärerna och drack en kaffe. Ganska snart satt vi på de allra sista planet.

När jag varit utomlands ett tag brukar det ofta kännas lite speciellt när jag får syn på Sverige igen.  Det är ett tecken på att jag närmar mig ett avslut och att det jag upplever snart kommer att förpassas till att vara ett minne. Ett stycke Skåne eller Blekinge, två landskap jag har väldigt lite relation till, blir ändå en bekant gammal vän.

Vi landade i Stockholm efter halv åtta på kvällen. Vi väntatde på vårt bagage och skildes sedan åt. Jag tåg Upptåget till Uppsala där jag fick vänta in ett senare Upptåg för att komma vidare till Vattholma.

Jag var fortfarande inte hemma i Linköping men det kändes hemma att få vila ut hemma hos mamma ett par dagar innan jag slutligen åkte vidare och träffade Katja för förta gången på nästan tre veckor.

Här slutar min reseberättelse. Tack alla som visat intresse, det har varit kul att få dela denna upplevelse med er.

Pre Japan:

• Stök inför resan
• Ett första steg
• Jag kom på vad jag har glömt!

Japan:

• Dag 0: Resan
• Dag 1: En helt ny värld
• Dag 2: X marks the spot
• Dag 3: Hus, hus och åter hus
• Dag 4: En riktigt lång promenad
• Dag 5: Sista dagen i Tokyo
• Dag 6: Expedition Fuji
• Dag 7: En enda sömnig transportsträcka
• Dag 8: Så vad gör man i Kyoto?
• Dag 9: Effektivt kulturell
• Dag 10: Mot Hiroshima
• Dag 11: Bomben
• Dag 12: Fyrverkerier
• Dag 13: Sista kvällen ute
• Dag 14: Dags för lite fakta
• Dag 15: Resan hem

Internettjänster:

• flickr - Bilder och filmer
• twitter - Vad gör jag nu?
• Google Maps - Karta över sevärdheter och hotell
• YouTube - Filmer

På schemat för dagen stod en guidning i stadsdelen Asakusa som vi hade bokat när vi var i Tokyo Metropolitan Government Building förra veckan (se dag 3). I gårdagens blogg glömde jag att skriva att jag lyckades tappa bort kassen med kattöron redan på tunnelbanan från Akihabara (ursäkt: det var en lång resa och jag slumrade till, när vi skulle av var det många kassar att greppa). Eftersom jag inte skulle kunna förlåta mig själv om jag åkte hem från Japan utan kattöron bestämde jag mig för att göra en blixtvisit i Akihabar för att köpa nya. Henrik fick gå och äta frukost i lugn och ro medan jag utförde mitt uppdrag. Jag hade en och en halv timme på mig innan guidningen skulle börja. Om jag bara hade kunnat motstå frestelsen att gå in i en affär som var full med ghibliprylar hade jag kanske hunnit. Jag kom fram 10 minuter för sent vilket inte är särskilt japanskt.

Guiderna, en dam och en herre någonstans någonstans mellan 50 och 60, var mycket trevliga och talade bra engelska (för att vara japaner) så vi kunde kommunicera ganska obehindrat med dem. På tunnelbaneresan till Asakusa visade de stort intrese för oss och Sverige och de gav oss bra svar på de vi ville veta om Japan och japaner.

Rundturen tog drygt 3 timmar där vi bland annat fick se:

• brygeriet Asashis skyskrapa som ser ut som ett skummande glas öl
• Nakamise, en av japans äldsta shoppinggator, numera mest för turister
• Sensō-ji, Tokyos äldsta buddisttempel
• Shintohelgedomen Asakusa, tillägnad de tre män som grundade buddistiska Sensō-ji
• En butik som säljer (och tillverkar?) plastversioner av mat och dryck, väldigt många restauranger visar upp sina rätter i plast vid sin ingång.

Under dessa tre timmar med guider fick vi lära oss mer än vad vi skulle kunna lära oss på en hel dag själva men just därför är det svårt att minnas detaljerna lika bra. I slutet av rundturen hjälpte de mig att hitta en affär där jag kunde köpa porslin för sake. Innan vi skiljdes åt fick vi fylla i en liten utvärdering.

Om du är intresserad av att boka en sådan här guidetur så görs det ett par dagar i förväg, en trappa ner i Tokyo Metropolitan Government Building i stadsdelen Shinjuku.

Vi begav oss till Shinagawa Prince Hotel för att checka in igen men jag upptäckte att jag haft för bråttom när jag lämnade kapselhotellet på morgonen; mitt pass och vouchern till hotellet låg kvar i säkert förvar i kapselhotellets reception. Alla hotell vi hade bott på hittills hade velat ha en kopia av mitt pass men vi chansade att det skulle funka om Henrik checkade in. Det tog lite tid för dem att hitta oss i datorn men annars var det inga problem.

Sedan hade vi inget annat val än att ta en tur fram och tillbaka till Shinjuku för att hämta mitt pass, det tenderar ju att vara lättare att flyga internationellt med sitt pass. Största problemet när vi väl kom till kapselhotellet var att förklara vårt ärende, de trodde att vi ville checka in. Jag passade på att gå till en Bic Camera (en varuhuskedja för hemelektronik) för att köpa ett par hörlurar. Mina Porta Pro hade gått sönder igen, jag har tappat räkningen över hur många hörlurar jag slaktat i år. Efter en stunds beslutångest valde jag till slut ett par med ordentliga, gröna plastkåpor. Även om hörlurarna såg ut att tåla en hel del slår jag vad om att de inte överlever året ut.

Vi gick tillbaka till hotellet där Henrik tog sig en tupplur medan jag letade internetaccess (fanns inte på vårt rum) och fixade med vykortsrelaterade frågor. När vi väl gick ut för att äta en sen middag hade det mesta börjat stänga i Shinagawa. Under letandet snubblade vi över ett Anna Miller’s-kafe som tyvärr var stängt. Anna Miller’s är den kafekedja som Nanasawa i serien Megatokyo jobbar på.

Det blev slutligen ett av hotellets restauranger som var öppet dygnet runt och hade italienskt tema. Vi valde bort restaurangens italienska utbud och serverades en inte allt för god koreansk rätt. Synd på vårt sista restaurangbesök.

Vi gick tillbaka till rummet för att packa och sova vår sista natt i Japan.

Eftersom vi hade bestämt oss för att bo på kapselhotell den kommande natten försökte vi leta upp något. Det gick inte så bra. På nätet hade vi fått namn och ungefärligt läge på ett i Shibuya men vi hittade det aldrig trots att vi frågade i en polisbox, Tokyos främsta resurs lokalgeografiska frågor. Vi tröttnade på letandet och drog vidare till Akihabara för att fortsätta shoppa. Jag började med att slå till på en kamera jag fått en beställning på.

Förutom genomskinligt paraply var kattöron en sak jag redan innan resan bestämt mig för att hålla utkik efter. Kanske inget som man någonsin har nytta av att ha (till skillnad från paraplyet alltså) men det känns så japanskt att jag inte kunde låta bli att vilja ha ett par. Första veckan hade jag bara hittat det i två affärer i Akihabara så jag avvaktade i hopp om bättre pris och utbud. Nu kändes det som om det var dags att slå till så jag köpte två par.

Vi gick och tog en fika på Nagomi (se dag 4 och dag 5). Den här gången var det fler gäster, det verkar som om fler folk har tid att gå och fika på söndagar. Ett gäng killar i sena tonåren gick en i taget och köpte någon slags lott vid kassan men ingen av dem vann något. Jag blev nyfiken och köpte också en. Lotten valdes med stor omsorg den vecklades sedan ut och avslöjade vinst nummer ett eller den bästa vinsten. Det gick ett sus genom lokalen och jag undslapp mig ett “Yatta!“. Så vad hade jag vunnit? Ytterligare ett foto tillsammande med en servitris. Har de inga andra priser?

Vi spelade lite på en arkadhall och testade bland annat Street Fighter IV som hade premiär 18 juli (det är över tio år sedan del tre hade premiär). Spelet var ganska snabbt och hade ett system för specialattacker som man verkar spara ihop till. Eftersom vi aldrig lärde oss hur man använde dessa attacker hade vi ganska svårt att göra bra ifrån oss.

Det slog oss att vi inte hade ätit sushi på hela resan och eftersom en väldigt populär fråga bland de i Sverige jag haft kontakt med var om vi hade ätit sushi så tyckte vi att det var dags att slå slag i saken. Vi valde att äta i Shibuya där Henrik hade sett en sushibar. Visst finns det säkert miljoner andra ställen över hela Tokyo men de är inte så dominerande så det var lika bra att ta ett som vi visste var det fanns. Sushibaren bestod av ett dussin ståplatser runt kockarnas område. Man betalade per bit man beställde och eftersom servicen var så snabb var det inga problem att beställa nästa bit först när man ätit upp den föregående. Vilken svensk sushirestaurang kan leverera perfekta nigiri på 10 sekunder. Det var mycket god sushi men jag missade nog den viktigaste skillnaden mot ett svenskt ställe; jag var alldeles för feg för att testa utbudet av en massa konstiga sorter.

Vi åkte till Shinjuku där det skulle finnas många kapselhotell bland annat ett som fanns utpekat i vår guidebok. Vi hittade hotellet och checkade in så att vi kunde få lämna våra väskor i skåp. Vi gick sedan vidare direkt för att hitta någon bar. Det började verkligen kännas att slutet på resan var nära så vi ville gärna få lite mer kontakt med japaner. Vi råkade hamna på Hub för tredje gången (se dag 2 och dag 4) men det är ganska trevligt och kanske är det så att japanerna som kommer dit är lite öppnare till att träffa västerlänningar. Vi beställde öl och sedan började jag hålla utkik efter att japaner att försöka bjuda in till vårt bord. Ett japanskt par i ungefär vår ålder satte sig två bord bort från oss, vi gjorde omgående en krigslist och avancerade ett bord. Sedan var det bara att vänta på rätt tillfälle osh slå till. Inom ganska kort tid hade vi börjat prata.

Tjejen hette Chihiro (som huvudpersonen i Spirited Away) och killen Shuhei (hihi, “tjohej”) men enligt deras instruktioner kallade vi dem Chi och Shu. Deras engelska var inte så jättebra men det hindrade inte oss för att prata länge. Kan det vara så att ju svårare det är att prata med någon desto mer vill man fortsätta? Vi pratde bland annat om våra namn, vad de kom från och hur gamla de var och betydde etc. Efter ett tag la vi in dödsstöten: “Would you like to sing karaoke with us?” Undrar om det genom historien har funnits någon japan som tackat nej till ett sådant erbjudande.

Innan vi kom därifrån hade vi även lyckats dra in ett hollänskt par i konversationen. Vi pratade lite om nationella kännetecken så jag sa lite skämtsamt att alla svenskar tror att holländare röker gräs hela tiden. De skrattade åt det men sedan blev tjejen lite mer allvarlig och frågade om jag visste var man fick tag på det…

Alla sex drog ut på gatan för att hitta ett karaokeställe. Ganska omgående började Shu prata med någon slags inkastare. Jag har inte en aning om vad de pratade om men det tog ganska lång tid innan vi kunde gå till hans ställe, tvärs över gatan. Vi köpte ett paket som skulle inkludera mat och dryck för alla och inom kort var vi igång och sjöng. Holländarna hade först varnat att de inte kunde sjunga innan de tackade ja till att följa med. Det vissade sig förståss att det var en överdrift eller rätare sagt att det inte stämde när det var åtminstone halvnyktra. När de hade fått i sig ytterligare ett par öl envisades killen med att hålla micken alldeles för nära munnen samt att fylla ut sången med ickeexisterande stämmor och ljudeffekter. Lite då och då skrålade han även det enda japanska uttryck han verkade kunna: “Arigato Gozaimasu” (tack). Men jag sa inte klaga, vi hade mycket roligt. Det blev mest västerländska sånger så jag försökte uppmuntra Chi och Shu att ta för sig och sjunga japanska sånger. Vi gick igenom de flesta japanska sånger där jag och/eller Henrik åtminstone kunde melodin (de flesta var givetvis från ghiblifilmer och annan anime).

Till slut kom bad personalen oss att avsluta eftersom de skulle stänga. Jag koplade inte vad klockan var förrän vi kom ut i solskenet. Klockan hade passerart fem på morgonen! Vi sa tack och adjö till varandra och bytte mailadresser. Sedan stapplade jag och Henrik iväg till våra kapslar. Jag sov inom en minut.

Vi kom fram till Tokyo efter fyra nån gång. Med 5 minuters marginal upptäckte vi att vi kunde gå av en station tidigare, Shinagawa, och hamna precis vid vårt nya hotell. Mycket välkommet med all vår packning.

Vi checkade in på Shinagawa Prince Hotel som är ett jättekomplex med 3679 rum uppdelat på tre olika torn, det högsta med ca 40 våningar. Enligt uppgift skulle hotellet klara av en jordbävning i storleksordningen 9,5 på richterskalan. Vi tog igen oss lite på rummet jag kastade mig över internetuppkopplingen.

Efter klockan sex tänkte vi börja bege oss mot området kring Sumidafloden för att kolla på en av många årliga fyrverkerifestivaler. Men innan vi ens kommit ut ur hotellet hade jag blivit distraherad. Jag såg reklam för berg-och-dalbanan som skulle finnas någon stans på området och upptäckte att den var på temat Galaxy Express 999 (se dag 8). Jag tjatade på Henrik tills han gick med på att åka.

Vi frågade oss fram och hittade ett litet nöjesfält som var helt inomhus, mitt emellan hotellets biograf och dess delfinarium. Vi köpte biljetter och skyndade till attraktionen. Kön var väldigt kort så vi slussades direkt in till bakgrundshistorien. Man måste bara älska berg-och-dalbanor som har en historia. Sådär en tio minuter (med robotar och spexcialproducerad anime) senare kom vi fram till själva åkturen. Max två minuter till så var det färdigt. Men jag ska inte klaga för det var två intensiva minuter med loop och allt. Lite som en kortare version av Space Mountain i Disneys parker.

När vi var färdiga kom vi iväg till fyrverkerifestivalen. Tunnelbanestationen var full med folk och när vi all gick upp för trapporna var det nästan lite kusligt att höra kraftiga, dova explosioner genom väggarna inte minst efter all fokus på krig det föregående dygnet. Vi kom upp på gatan och slogs genast av hur nära fyrverkeriet vi var. Vi kunde se mer än dess återsken mot byggnaderna men smällarna var väldigt höga. En jättestor folkmassa hade intagit de avstända gatorna. Längs trottoarerna såldes det mat och dryck. Folket samlades vid de ställen man kunde se fyrverkeriet mellan husen. Det var alldeles för mycket folk för att ens komma i närheten av något ställe där man hade uppsikt över Sumidafloden där pjäserna sköts upp. Överallt fanns poliser som ständigt dirrigerade folkmassan så att allt gick lugnt till. Många japaner, både killar och tjejer, var klädda i yukator och det var allmänt hög stämning med många “Aaaaah!” och applåder när någon särskilt imponerande fyrverkeri gick av.

När den sista pjäsen hade detonerat gick tusen och åter tusen japaner därifrån. Den uppskattning vi hörde var att det var 900 000 människor i området. En aldrig sinande ström gick mot olika nedgångar till tunnelbanan, extra bussar eller bara vidare i kvällstokyo. Vi följde med av bara farten och hamnade till slut på den stora Uenostationen.

Någon gång här upptäckte jag att jag inte hade min mobil på mig. Jag sökte igenom alla fickor flera gånger utan resultat. Vi kom tillbaka till hotellet och där hittade jag inte heller mobilen på rummet. Jag tror inte för en sekund att någon har stulit den, den har antagligen glidit ut ur min ficka när jag suttit ner på någon tunnelbana eller på Shinkansen eller i Hiroshima eller någon annan plats vi varit på just den dagen. Eftersom jag är den jag så började någonting inom mig genast att önska sig en ny cool telefon. Hm, undrar om något företag har något coolt i tlefonväg för tillfället…

Hissen tog oss upp till en hotellbar på högsta våningen men underbar utsikt. Kombinationen av dunkel, flärdig bar och utsikten över Tokyo ny night fick mig att tänka på den bild av Tokyo som spreds i 80-talsfilmer. Blade Runner utspelar sig visserligen i Los Angeles men med starka japanska influenser. Jag kändemig lite som Deckard när jag smuttade på min whiskey.

Denna enda heldag i Hiroshima skulle huvudsakligen ägnas åt en sak: bomben. Vi började med en tur i fredsparken. Det finns ett monument för Sadako, flickan som inspirerade världen att vika papperstranor. Runt statyn fanns ett par montrar med den senaste skörden av skickade tranor. Ett monument uppmärksammade alla de koreaner som dog av bomben, Hiroshima hade en väldigt stor koreansk befolkning när det begav sig och många av dem var tvångsrekryterade. Då och då hörde man den dova klangen hos fredsklockan som folk uppmanas att ringa.

Mest framträdande i parken är kenotafen som går i en rak linje från museet mot A-Bomb Dome. I monumentet finns en kista som innehåller namnen på alla bekräftade dödsoffer. På årsdagen, 6 augusti, fylls kistan på med namnen på de som dött under det gångna året. Det finns alltså fortfarande folk som kämpar mot bombens effekter. Precis när vi kom dit lämnade ett sällskap färska blommor och att döma av högen som fanns där verkar det hända varje dag.

Till slut blev det dags för atombombsmuseet. Inträdet är 50 yen, mindre än 3 kr. Vi hyrde varsin ljudguide för 300 yen var, ca  18 kronor. Museet täcker in så gott som alla aspekter av bomben: krigets bakgrund, utveckling av bomben, kopior av olika beslut och ordrar att använda bomben, efterkrigstidens kapprustning, den sociala effekten av bomben, den medicinsk effekten av bomben, fysiken bakom bomben etc etc. Det var mycket att ta in men den stora mängden information behövs för att inte trivialisera händelsen. En av de saker jag tyckte var mest gripande på museet var tre väggar som var fyllda med kopior av telegram. Efter varje känd provsprängning av kärnvapen har Hiroshimas borgmästare skickat ett personligt telegram till ansvarig statschef för att framföra hela stadens protester. De telegram jag läste var långt ifrån schablonmässiga, de tar upp den aktuella provsprängningen helt i sitt sammanhang. De två senaste mottagarna var Kim Jong-il och George W Bush.

En intressant detalj är att kartan över bombens hypocentrum och vägbeskrivningen till vårt ryokan nästan precis stämde överens. Bomben detonerade alltså nästan precis över den punkt där vi sov.

Det tog oss drygt 4 timmar att ta oss igenom museet, så mycket information fanns det att ta in. Vi tog en liten paus sedan och åt lite mat i museets servering. Förutom museet har parken även en minnesbyggnad. Första rummet innehöll en stor panoramamosaik av den ödelagda staden uppbyggd av 140000 plattor, en för varje dödsoffer fram tills årsskiftet 1945. Nästa rum visade foton på alla identifierade dödsoffer. Dels rullade foton förbi på en stor videovägg men det fanns även terminaler där man kunde söka fram specifika personer på olika sätt. Det tredje och sista rummet bevarade vittnesmål från ögonvittnen. Berättelserna var översatta till flera språk men gick även se i faksimil.

Om du någonsin planerar att besöka Japan, se till att ta dig minst en dag till Hiroshima. Det märks tydligt att staden vill berätta, så många som möjligt borde lyssna.

Fulla av intryck och känslor återvände vi till hotellet ett tag innan vi gick vidare ner på stan för att äta. Vi hittade ett ställe som var tillägnat det lokala baseballaget Carp. Det hade hemmamatch just den kvällen och matchen följdes på TV. Laget förlorade tyvärr men vi såg inga sura miner för det.

Vi avslutade kvällen med ett onsen-bad och sedan ett parti go på rummet.

Situationen hjälptes av att det visade sig vara gångavstånd till det sista templet. Innan vi var framme gick vi in på en frukostrestaurang vi hittade. För ett fast pris fick man välja två olika, färdiga rätter ut ett ganska rikt utbud. Det blev mycket gott, en av resans bästa frukostar om man även räknar in priset.

Templet vi skulle besöka, Kiyomizu-dera, är ett av Kyotos populäraste och ligger på en bergssluttning med utsikt över hela staden. Att det var rätt tempel vi var på väg till märktes genom att antalet turistiga souvenirbutiker i närheten var större än kring andra tempel. Eftersom tiden var knapp lät vi bli att gå in i de delar där det var inträde, men de vi fick se, inte minst utsikten, var väl värt besöket. Enligt traditionen får man önska sig något om man hoppar ner från en viss 13 meter hög balkong och överlever. Fram till att det blev förbjudet var överlevnadsstatistiken drygt 80 %.

Vi skyndade sedan tillbaka till hotellet varifrån vi tog en taxi med all vår packning för ett tredje och sista besök på okonomiyakirestaurangen. Resultatet (som jag berättar med om senare) blev inte helt till belåtenhet men det skulle ha varit omöjligt att tacka nej när Kaname (restaurangägaren) gjort sig så mycket besvär för oss och dessutom var priset mycket bra så jag kan komplettera utan att några större summor är bortslösade. Vi tog oss varsin öl (och blev bjudna på tilltugg igen) och som tack för all hjälp sjöng vi en till sång och skyndade sedan till stationen.

Tågresan hade ett byte i Osaka, egentligen i onödan efter som det andra tåget också gick via Kyoto. På tågresan började jag lyssna på en inspelning av boken Hiroshima av John Hersey. Boken är en tidig skildring av händelseförloppet runt hiroshimabombningen sett ur sex överlevares ögon. Så långt som jag hann under tågresan var det mycket gripande.

När vi kom fram hade vi för lite energi för att orka hitta rätt stationsutgång och rätt kollektivtrafik med all vår packning så vi tog en taxi. Det kostade ungefär 60 spänn vilket det var mer än väl värt. Vi hoppas bara att vi inte skaffat oss en dålig ovana, det var femte taxiresan på tre dagar.

Vårt boende i Hiroshima är ett ryokan, ett traditionellt japanskt värdshus. Redan när vi steg ut ur taxin började upplevelsen, en kvinna traditionella kläder hälsade oss välkomna och såg till att våra väskor kom in. Innanför dörren tog vi av våra skor, checkade in och blev sedan visade till vårt rum. Det första jag såg av rummet var en liten korridor men sedan öppnade personalen en skjutdörr som dolde huvudutrymmet. Golvet var helt täckt av tatamimattor och mitt på golvet stod ett lågt bord, kantat med två benlösa stolar och med ett teset på sig (en vattenkokartermos hade konstant färdigt tevatten). Längst in i rummet fanns två stolar och ett mindre bord, bakom dem var ett fönster täckt med en risskärm som gick att skjuta i tre delar. Om man sköt undan skärmen vette utsikten rakt mot A-Bomb Dome som ligger rakt över gatan. Bakom ytterligare en skärm i rummet fanns et utrymme om dolde de madrasser och sängkläder som skulle bäddas åt oss senare. Vi var extremt nöjda från första stund, alla ytterligare detaljer kom som bonus.

När vi druckit te och kollat på sumobrottning på rummet tog vi en liten tur ner på stan. På väg ut såg vi dels att våra skor fot en egen hylla med namnskylt och att våra namn stod tydligt uppskrivna på väggen direkt vi ingången. Vi upptäckte en lättillgänglig och levande stad men bra shoppingmöjligheter. Bara något kvarter från vårt ryokan började en långsträck galleria som fortsatte i ett par hundra meter. Vi, men framför allt Henrik, gjorde en hel del klädshopping.

Efter en matbit återvände vi till vårt boende, iklädde oss de yukator vi tilldelats och åkte upp ett par våningar till badet som hämtade sitt vatten från en varm källa, ett så kallat onsen. Man tvättar sig först noga i en sorts sittande dusch så att man är helt ren när man stiger ner i badet. Utsikten vetten rakt mot A-Bomb Dome och bakom den en fin stadssilluett. Tyvärr var det alldeles för ljust inne i badet för att man skulle kunna se ut så mycket i kvällsmörkret. Vi var nästan helt ostörda i badet med undantag för ett par japanska ungdomar som kom in och höll låda i 5 minuter innan de försvannlika snabbt som de kommit.

När vi steg upp var vi så varma att vi började svettas. Vi klädde på oss våra yukator och gick ner till rummet där våra sängar blivit frambäddade medan vi var på stan. Jag har nog aldrig varit så nöjd med ett hotellrum som med detta.

Vi var sedan mycket effektiva och klämde in två “tempel” på förmiddagen (ordet “tempel” är vårt samlingsnamn för allt buddistiskt och shintoistiskt, jag ber om ursäkt för det) . Det första, Rokuon-ji, har en paviljong i guld (guldfärg och tunna skikt av bladguld är väl också guld). Det andra, Ryjōan-ji, har en zenbuddistisk stenträdgård. 15 stenar står utplacerade på ett välkrattat grusunderlag på ett sådant sätt att man aldrig kunde se alla samtidigt. Lite fusk tyckte jag efter som minst en av stenarna knappt gick att se alls ur någon vettig vinkel (och enligt wikipedia kan man se alla från en viss punkt om man är tillräckligt lång).

All denna effektivitet måste ha tagit musten ut oss för sedan lyckades vi att gå vilse bland Kyotos välstrukturerade gator på väg till nästa mål. Gatorna i centrala Kyoto går oftast helt nord-sydligt eller väst-östligt. Hur vi än gick lyckades jag leda oss helt fel. Men strax innan vi gav upp uppenbarade sig rätt väg och vi kom fram till Nijōslottet. Detta slott var hemvist för shogunen, snubben som styrde i ett par hundra år istället för kejsaren. Det coolaste med slottet var dess näktergalsgolv i korridorerna. Golvet var designat så att det gnisslar när man gick på det så att man skulle slippa folk som hade hemlig fuffens för sig.

En snabb detour till hotellet och sedan tog vi taxi till okonomyakirestaurangen vi ätit på i går. Mer om detta vid ett senare tillfälle men kortversionen är att ett missförstånd från mitt håll fick restaurangägaren att verka känna sig skyldig. Han lovade att fixa allt ändå om vi kunde stämma möte dagen efter. För att han inte skulle tappa all sin heder sa vi att det var ok, vi klämde in ett möte någon enstaka timme innan det var tänkt att bära av till Hiroshima.

Som avslut på kvällen letade vi upp lite livligare kyotogator för att spela arkardspel och äta. Matbiten löste vi på ett japanskt snabbmatställe. Bättre mat än all tänkbar snabbmat i Sverige för under 50 spänn inklusive en stor öl.

På vägen hem promenerade vi en liten senväg via Gion, de exklusiva nöjeskvarteren där det hör till vanligheten att folk anlitar geishor. Vi såg en handfull kandidater till riktiga geishor men vi är inte helt säkra på någon. Det är inte någon ovanlighet att se japanskor komma gåendes på stan i kimono men någon av de vi såg måste antagligen varit the real deal. Huruvida det är en bra sak eller inte överlämnar jag till någon som vet mer om dagens geshiaverksamhet, mig veterligen är det välutbildade kvinnor som är anlitas för att vara ett intressant sällskap, inget mer.

Vi hittade ett italienskt kafé som även serverade japansk mat. När vi ätit färdigt och betalade för oss frågade den äldre herren bakom disken var vi kom från, han hade aldrig hört något som lät som vårt språk förut.

Det förarbete jag gjort på Google Maps (se min karta) gav ett par punkter att avverka. Vi började med slottet Nijō. Redan på tunnelbanestationen blev vi upplysta om att slottet tyvärr var stängt just den dagen. Det var inte annat att göra än att ta nästa punkt på listan, Kyotos internationella mangamuseum. Museet imponerade redan i sitt första rum där de förvarade all manga på annat språk än japanska. I en liten sektion fanns de nordiska länderna representerade med ett par volymer på svenska. Just samlingen av manga var en viktig del av museet, enligt uppgift hade de 40000 verk varav mycket var fritt för besökare att läsa, det fanns sorterade hyllor utspridda genom hela museet. Det fanns till och med terminaler där man kunde söka fram var i museet en viss volym fanns. En trappa ner visades en mangahistorik från flera hundra år gamla teckningar med någon form av narrativ till den riktiga boomen med mangamagasin som ges ut veckovis. I samband med det kunde man se delar av deras slutna samling, vecka efter vecka med telefonbokstjocka magasin. På entréplan fanns ett barnrum som visade grafiska barnböcker från hela världen. Eter kortare letande hittade vi inga svenska böcker men det skulle inte förvåna mig om det finns. Innan vi skulle gå upp en trappa upptäckte jag att jag inte kunde hitta min entrébiljett. Jag återvände till slut till receptionen där det visade sig att jag antagligen aldrig hade tagit tillbaka den när jag gick in. En trappa upp var det först en utställning om museibyggnaden som tidigare hade varit en skola. Något längre in började deras tillfälliga utställning inlånad från Toronto om shojomanga. Henrik kunde knappt tro sina ögon när jag upptäckte att jag tappat min biljett igen. Efter att vakten sett mig leta igenom alla fickor, väskor och påsar två gånger lät han mig gå in i alla fall. Genom att fokusera på ett antal viktiga författare/tecknare berättade utställningen om genrens egenheter och historik. Jag blev rejält nostalgisk vid profilen för Matsumoto Leji, mannen bakom Galaxy Express 999 och Starzinger, två av de animetitlar som släpptes på video i Sverige på 80-talet, med röster av bland annat Bert-Åke Varg. Den ordinarie utställningen kopplade sedan samman manga med kulturella och historiska fakta från japan. Ett par exempel är tabut mot att avbilda kejsaren, problematiken med termen “otaku” och hur den ekonomiska bubblan i Japan på 80-talet återspeglades i manga.

Efter detta började vi gå mot Kyotos kejsarpalats. Innan vi kom fram slank Henrik in på en frisersalong för att klippa sig. Jag passade på att rekognoscera området kring palatset och upptäckte att det knappt var något folk där alls. För att undvika bakslag som det vi hade tidigare på dagen och som vi råkade ut för i Tokyo när vi var i Odaiba (se dag 3) valde vi att inte gå dit. Vi tog en minilunch på McD och träffade där ett par partuyguttar fra Norge. De hade inga tips att komma med för Kyoto men undrade sedan var man festade bäst i Tokyo.

Eftermiddagen fortfor och vi åkte söder ut för att göra en pilgrimsfärd. Kyoto är nämligen huvudsäte för Nintendo. Företagets huvudkvarter finns med som bakgrund när man spelar tennis i Wii Sports det var inga problem för mig att peka ut byggnaden när jag såg den. Byggnaden i sig är inte mer speciell än att det står “Nintendo” på dess vägg och det finns inget för utomstående att göra på insidan. Faktum är att så fort i gick innanför muren för att fråga om hur det låg till blev vi utkörda.

Ett 7-Eleven senare hade jag tagit ut mer yen, det fanns inte mer än bottenskrap kvar sedan tidigare. Dessutom köpte jag en ny totorofläkt med ett annat motiv.

Medan solen gick ner promenerade vi bort till Fushimi Inari-taisha, en shintohelgedom tillägnat Inari och känt för sina många portar. Inom shintoismen förekommer det gott om portar, två sidopelare varpå det finns en dubbel regel. Just denna helgedom har inte bara många portar, det har flera långa gångar uppbyggda av riktigt tätt placerade portar. Jag fick känslan av att någon munk hittat någon slags kryphål i reglerna för portar och byggt så många som det bara går för att få så mycket som möjligt av vad nu shintoistiska munkar eftersträvar. Det var riktigt effektfullt att gå omkring i gångarna i det skumma ljuset men den nergångna solen betydde att det var mycket svårt att fotografera.

Henrik ansvarade för att leda oss mot hotellet vilket blev lite snett. Det gör dock ingenting för det innebar att vi hamnade på rätt plats vid rätt tidpunkt. Vi höll utkik efter ställen att äta på och jag fick syn på en liten restaurang där det satt fyra gäster, ett yngre och ett äldre par, och maten tillagades på en stekyta framför näsan på gästerna. Vi gick in och jag förstod att det handlade om okonomiyaki, en maträtt jag lärt känna genom mangan Ranma ½. Rätten är en slags blandning mellan pannkaka, omelett och pizza. Vi beställde vad det nu var för något våra grannar åt på vilket visade si vara mycket gott. Tjejen i det yngre paret fläktade med händerna för att visa att det var mycket varmt så jag lånade ut min totorofläkt. Det blev startskottet till att jag och Henrik blev centrum för restaurangens fokus. De sammanlagda engelskakunnskaperna hos de närvarande japanerna var mycket blygsamma både i betydelsen att de nästan inte kunde något och att de var mycket blygsamma att använda det de faktiskt kunde. Vi konverserade alla på på en blandning av japanska, engelska, levande charader och rita gissa spring.

Ett par timmar senare hade jag och Henrik fått varsin sakekopp i present av ägaren, vi hade sjungit två svenska sånger som tack, vi fick hälften av det yngre parets (Kana och Masanobu) okonomiyaki och vi hade fått en massa tips för både Kyoto och Hiroshima. Som ytterligare grädde på moset hade ägaren (Kaname)  lovat att hjälpa mig med en present jag håller på att bygga upp. Jag får fylla i mer om detaljerna kring det när jag kommit hem.

Om någon som läser det här någonsin ska till Kyoto vore det jättekul om ni ville besöka denna lilla restaurang. Det är inget lyxigt men priserna är bra och framför allt är det genuint japanskt. Hör av dig till mig för vägbeskrivning etc.

När det började bli dags att bryta upp fråga vi Kana och Masa om de gillade att sjunga karaoke och om de i så fall ville åka och göra det samma kväll. De behövde inte fundera särskilt länge innan de tackade ja. En taxi tog oss till ett karaokeställe och sedan sjöng vi tills klockan var närmare två. Det fanns gott om engelskspråkig musik att välja på (intressant nog både Morrissey och the Smiths) men vi försökte även sjunga några sånger från ghiblifilmer och annat japanskt där vi åtminstone var välbekanta med melodierna.

Vi såg till att bjuda dem på karaokebesöket och avslutade sedan en av resans allra trevligaste kvällar med att dela taxi med dem så att vi kom tillbaka till hotellet.