Det fanns mycket sömn att hämta igen efter vårt äventyr på Fuji (se Dag 6) så vi sov nästan fram till lunch. Efter våra dagar i Tokyo där vi alltid hade en guidebok att ta till kändes vi oss lite villrådiga. Vad gör man egentligen i Kyoto?Vi begav oss ut vid lunch ungefär för att äta någon form av brunch. Tydligaste skillnaden på värdet i Kyoto och i Tokyo var att solen kändes hetare i Kyoto. Till viss del kan det ha berott på att vi båda bränt oss i solen på Fuji men luften var betydligt klarare vilket borde betyda automatiskt solskydd. Innan vi hittade ett matställe slank vi därför in på en affär och köpte starkt solskydd för skona oss.

Vi hittade ett italienskt kafé som även serverade japansk mat. När vi ätit färdigt och betalade för oss frågade den äldre herren bakom disken var vi kom från, han hade aldrig hört något som lät som vårt språk förut.

Det förarbete jag gjort på Google Maps (se min karta) gav ett par punkter att avverka. Vi började med slottet Nijō. Redan på tunnelbanestationen blev vi upplysta om att slottet tyvärr var stängt just den dagen. Det var inte annat att göra än att ta nästa punkt på listan, Kyotos internationella mangamuseum. Museet imponerade redan i sitt första rum där de förvarade all manga på annat språk än japanska. I en liten sektion fanns de nordiska länderna representerade med ett par volymer på svenska. Just samlingen av manga var en viktig del av museet, enligt uppgift hade de 40000 verk varav mycket var fritt för besökare att läsa, det fanns sorterade hyllor utspridda genom hela museet. Det fanns till och med terminaler där man kunde söka fram var i museet en viss volym fanns. En trappa ner visades en mangahistorik från flera hundra år gamla teckningar med någon form av narrativ till den riktiga boomen med mangamagasin som ges ut veckovis. I samband med det kunde man se delar av deras slutna samling, vecka efter vecka med telefonbokstjocka magasin. På entréplan fanns ett barnrum som visade grafiska barnböcker från hela världen. Eter kortare letande hittade vi inga svenska böcker men det skulle inte förvåna mig om det finns. Innan vi skulle gå upp en trappa upptäckte jag att jag inte kunde hitta min entrébiljett. Jag återvände till slut till receptionen där det visade sig att jag antagligen aldrig hade tagit tillbaka den när jag gick in. En trappa upp var det först en utställning om museibyggnaden som tidigare hade varit en skola. Något längre in började deras tillfälliga utställning inlånad från Toronto om shojomanga. Henrik kunde knappt tro sina ögon när jag upptäckte att jag tappat min biljett igen. Efter att vakten sett mig leta igenom alla fickor, väskor och påsar två gånger lät han mig gå in i alla fall. Genom att fokusera på ett antal viktiga författare/tecknare berättade utställningen om genrens egenheter och historik. Jag blev rejält nostalgisk vid profilen för Matsumoto Leji, mannen bakom Galaxy Express 999 och Starzinger, två av de animetitlar som släpptes på video i Sverige på 80-talet, med röster av bland annat Bert-Åke Varg. Den ordinarie utställningen kopplade sedan samman manga med kulturella och historiska fakta från japan. Ett par exempel är tabut mot att avbilda kejsaren, problematiken med termen “otaku” och hur den ekonomiska bubblan i Japan på 80-talet återspeglades i manga.

Efter detta började vi gå mot Kyotos kejsarpalats. Innan vi kom fram slank Henrik in på en frisersalong för att klippa sig. Jag passade på att rekognoscera området kring palatset och upptäckte att det knappt var något folk där alls. För att undvika bakslag som det vi hade tidigare på dagen och som vi råkade ut för i Tokyo när vi var i Odaiba (se dag 3) valde vi att inte gå dit. Vi tog en minilunch på McD och träffade där ett par partuyguttar fra Norge. De hade inga tips att komma med för Kyoto men undrade sedan var man festade bäst i Tokyo.

Eftermiddagen fortfor och vi åkte söder ut för att göra en pilgrimsfärd. Kyoto är nämligen huvudsäte för Nintendo. Företagets huvudkvarter finns med som bakgrund när man spelar tennis i Wii Sports det var inga problem för mig att peka ut byggnaden när jag såg den. Byggnaden i sig är inte mer speciell än att det står “Nintendo” på dess vägg och det finns inget för utomstående att göra på insidan. Faktum är att så fort i gick innanför muren för att fråga om hur det låg till blev vi utkörda.

Ett 7-Eleven senare hade jag tagit ut mer yen, det fanns inte mer än bottenskrap kvar sedan tidigare. Dessutom köpte jag en ny totorofläkt med ett annat motiv.

Medan solen gick ner promenerade vi bort till Fushimi Inari-taisha, en shintohelgedom tillägnat Inari och känt för sina många portar. Inom shintoismen förekommer det gott om portar, två sidopelare varpå det finns en dubbel regel. Just denna helgedom har inte bara många portar, det har flera långa gångar uppbyggda av riktigt tätt placerade portar. Jag fick känslan av att någon munk hittat någon slags kryphål i reglerna för portar och byggt så många som det bara går för att få så mycket som möjligt av vad nu shintoistiska munkar eftersträvar. Det var riktigt effektfullt att gå omkring i gångarna i det skumma ljuset men den nergångna solen betydde att det var mycket svårt att fotografera.

Henrik ansvarade för att leda oss mot hotellet vilket blev lite snett. Det gör dock ingenting för det innebar att vi hamnade på rätt plats vid rätt tidpunkt. Vi höll utkik efter ställen att äta på och jag fick syn på en liten restaurang där det satt fyra gäster, ett yngre och ett äldre par, och maten tillagades på en stekyta framför näsan på gästerna. Vi gick in och jag förstod att det handlade om okonomiyaki, en maträtt jag lärt känna genom mangan Ranma ½. Rätten är en slags blandning mellan pannkaka, omelett och pizza. Vi beställde vad det nu var för något våra grannar åt på vilket visade si vara mycket gott. Tjejen i det yngre paret fläktade med händerna för att visa att det var mycket varmt så jag lånade ut min totorofläkt. Det blev startskottet till att jag och Henrik blev centrum för restaurangens fokus. De sammanlagda engelskakunnskaperna hos de närvarande japanerna var mycket blygsamma både i betydelsen att de nästan inte kunde något och att de var mycket blygsamma att använda det de faktiskt kunde. Vi konverserade alla på på en blandning av japanska, engelska, levande charader och rita gissa spring.

Ett par timmar senare hade jag och Henrik fått varsin sakekopp i present av ägaren, vi hade sjungit två svenska sånger som tack, vi fick hälften av det yngre parets (Kana och Masanobu) okonomiyaki och vi hade fått en massa tips för både Kyoto och Hiroshima. Som ytterligare grädde på moset hade ägaren (Kaname)  lovat att hjälpa mig med en present jag håller på att bygga upp. Jag får fylla i mer om detaljerna kring det när jag kommit hem.

Om någon som läser det här någonsin ska till Kyoto vore det jättekul om ni ville besöka denna lilla restaurang. Det är inget lyxigt men priserna är bra och framför allt är det genuint japanskt. Hör av dig till mig för vägbeskrivning etc.

När det började bli dags att bryta upp fråga vi Kana och Masa om de gillade att sjunga karaoke och om de i så fall ville åka och göra det samma kväll. De behövde inte fundera särskilt länge innan de tackade ja. En taxi tog oss till ett karaokeställe och sedan sjöng vi tills klockan var närmare två. Det fanns gott om engelskspråkig musik att välja på (intressant nog både Morrissey och the Smiths) men vi försökte även sjunga några sånger från ghiblifilmer och annat japanskt där vi åtminstone var välbekanta med melodierna.

Vi såg till att bjuda dem på karaokebesöket och avslutade sedan en av resans allra trevligaste kvällar med att dela taxi med dem så att vi kom tillbaka till hotellet.

Blogg
anime, Japan, japanska, karaoke, Kyoto, manga, museum, Nintendo, okonomiyaki, sake, Shinto, solbränna