Den sista dagen i Kyoto hade lite stressiga premisser. Jag var sugen på att se ett tempel som vi inte hunnit med tidigare, samtidigt var vi tvungna att checka ut från hotellet, träffa vår kära restaurangägare samt ta tåget till Hiroshima utan att vara framme allt för sent. Vi började med att checka ut men lämnade kvar väskorna på hotellet så att vi hade den biten överstökad.

Situationen hjälptes av att det visade sig vara gångavstånd till det sista templet. Innan vi var framme gick vi in på en frukostrestaurang vi hittade. För ett fast pris fick man välja två olika, färdiga rätter ut ett ganska rikt utbud. Det blev mycket gott, en av resans bästa frukostar om man även räknar in priset.

Templet vi skulle besöka, Kiyomizu-dera, är ett av Kyotos populäraste och ligger på en bergssluttning med utsikt över hela staden. Att det var rätt tempel vi var på väg till märktes genom att antalet turistiga souvenirbutiker i närheten var större än kring andra tempel. Eftersom tiden var knapp lät vi bli att gå in i de delar där det var inträde, men de vi fick se, inte minst utsikten, var väl värt besöket. Enligt traditionen får man önska sig något om man hoppar ner från en viss 13 meter hög balkong och överlever. Fram till att det blev förbjudet var överlevnadsstatistiken drygt 80 %.

Vi skyndade sedan tillbaka till hotellet varifrån vi tog en taxi med all vår packning för ett tredje och sista besök på okonomiyakirestaurangen. Resultatet (som jag berättar med om senare) blev inte helt till belåtenhet men det skulle ha varit omöjligt att tacka nej när Kaname (restaurangägaren) gjort sig så mycket besvär för oss och dessutom var priset mycket bra så jag kan komplettera utan att några större summor är bortslösade. Vi tog oss varsin öl (och blev bjudna på tilltugg igen) och som tack för all hjälp sjöng vi en till sång och skyndade sedan till stationen.

Tågresan hade ett byte i Osaka, egentligen i onödan efter som det andra tåget också gick via Kyoto. På tågresan började jag lyssna på en inspelning av boken Hiroshima av John Hersey. Boken är en tidig skildring av händelseförloppet runt hiroshimabombningen sett ur sex överlevares ögon. Så långt som jag hann under tågresan var det mycket gripande.

När vi kom fram hade vi för lite energi för att orka hitta rätt stationsutgång och rätt kollektivtrafik med all vår packning så vi tog en taxi. Det kostade ungefär 60 spänn vilket det var mer än väl värt. Vi hoppas bara att vi inte skaffat oss en dålig ovana, det var femte taxiresan på tre dagar.

Vårt boende i Hiroshima är ett ryokan, ett traditionellt japanskt värdshus. Redan när vi steg ut ur taxin började upplevelsen, en kvinna traditionella kläder hälsade oss välkomna och såg till att våra väskor kom in. Innanför dörren tog vi av våra skor, checkade in och blev sedan visade till vårt rum. Det första jag såg av rummet var en liten korridor men sedan öppnade personalen en skjutdörr som dolde huvudutrymmet. Golvet var helt täckt av tatamimattor och mitt på golvet stod ett lågt bord, kantat med två benlösa stolar och med ett teset på sig (en vattenkokartermos hade konstant färdigt tevatten). Längst in i rummet fanns två stolar och ett mindre bord, bakom dem var ett fönster täckt med en risskärm som gick att skjuta i tre delar. Om man sköt undan skärmen vette utsikten rakt mot A-Bomb Dome som ligger rakt över gatan. Bakom ytterligare en skärm i rummet fanns et utrymme om dolde de madrasser och sängkläder som skulle bäddas åt oss senare. Vi var extremt nöjda från första stund, alla ytterligare detaljer kom som bonus.

När vi druckit te och kollat på sumobrottning på rummet tog vi en liten tur ner på stan. På väg ut såg vi dels att våra skor fot en egen hylla med namnskylt och att våra namn stod tydligt uppskrivna på väggen direkt vi ingången. Vi upptäckte en lättillgänglig och levande stad men bra shoppingmöjligheter. Bara något kvarter från vårt ryokan började en långsträck galleria som fortsatte i ett par hundra meter. Vi, men framför allt Henrik, gjorde en hel del klädshopping.

Efter en matbit återvände vi till vårt boende, iklädde oss de yukator vi tilldelats och åkte upp ett par våningar till badet som hämtade sitt vatten från en varm källa, ett så kallat onsen. Man tvättar sig först noga i en sorts sittande dusch så att man är helt ren när man stiger ner i badet. Utsikten vetten rakt mot A-Bomb Dome och bakom den en fin stadssilluett. Tyvärr var det alldeles för ljust inne i badet för att man skulle kunna se ut så mycket i kvällsmörkret. Vi var nästan helt ostörda i badet med undantag för ett par japanska ungdomar som kom in och höll låda i 5 minuter innan de försvannlika snabbt som de kommit.

När vi steg upp var vi så varma att vi började svettas. Vi klädde på oss våra yukator och gick ner till rummet där våra sängar blivit frambäddade medan vi var på stan. Jag har nog aldrig varit så nöjd med ett hotellrum som med detta.

Blogg
bad, Hiroshima, Japan, ryokan, Shinkansen, tåg, tempel