Från våra vännerna i Kyoto (se dag 8 ) hade vi fått rekommendation att åka till shintohelgedomen på ön Miyajima strax utanför Hiroshima. Vi övervägde att klämma in det samma dag som vi checkade ut men prioriterade istället att komma tillbaka till Tokyo tidigare. Vi tog Shinkansen strax efter lunch och gjorde ett snabbt byte i Osaka. Jag hade hoppats att få se Fuji eftersom det är lite fånigt att att ha bestigit ett berg man aldrig har sett (se dag 6). Tyvärr var det antingen för molnigt eller så hade jag för dålig koll på geografin för jag såg inte skymten av berget.

Vi kom fram till Tokyo efter fyra nån gång. Med 5 minuters marginal upptäckte vi att vi kunde gå av en station tidigare, Shinagawa, och hamna precis vid vårt nya hotell. Mycket välkommet med all vår packning.

Vi checkade in på Shinagawa Prince Hotel som är ett jättekomplex med 3679 rum uppdelat på tre olika torn, det högsta med ca 40 våningar. Enligt uppgift skulle hotellet klara av en jordbävning i storleksordningen 9,5 på richterskalan. Vi tog igen oss lite på rummet jag kastade mig över internetuppkopplingen.

Efter klockan sex tänkte vi börja bege oss mot området kring Sumidafloden för att kolla på en av många årliga fyrverkerifestivaler. Men innan vi ens kommit ut ur hotellet hade jag blivit distraherad. Jag såg reklam för berg-och-dalbanan som skulle finnas någon stans på området och upptäckte att den var på temat Galaxy Express 999 (se dag 8). Jag tjatade på Henrik tills han gick med på att åka.

Vi frågade oss fram och hittade ett litet nöjesfält som var helt inomhus, mitt emellan hotellets biograf och dess delfinarium. Vi köpte biljetter och skyndade till attraktionen. Kön var väldigt kort så vi slussades direkt in till bakgrundshistorien. Man måste bara älska berg-och-dalbanor som har en historia. Sådär en tio minuter (med robotar och spexcialproducerad anime) senare kom vi fram till själva åkturen. Max två minuter till så var det färdigt. Men jag ska inte klaga för det var två intensiva minuter med loop och allt. Lite som en kortare version av Space Mountain i Disneys parker.

När vi var färdiga kom vi iväg till fyrverkerifestivalen. Tunnelbanestationen var full med folk och när vi all gick upp för trapporna var det nästan lite kusligt att höra kraftiga, dova explosioner genom väggarna inte minst efter all fokus på krig det föregående dygnet. Vi kom upp på gatan och slogs genast av hur nära fyrverkeriet vi var. Vi kunde se mer än dess återsken mot byggnaderna men smällarna var väldigt höga. En jättestor folkmassa hade intagit de avstända gatorna. Längs trottoarerna såldes det mat och dryck. Folket samlades vid de ställen man kunde se fyrverkeriet mellan husen. Det var alldeles för mycket folk för att ens komma i närheten av något ställe där man hade uppsikt över Sumidafloden där pjäserna sköts upp. Överallt fanns poliser som ständigt dirrigerade folkmassan så att allt gick lugnt till. Många japaner, både killar och tjejer, var klädda i yukator och det var allmänt hög stämning med många “Aaaaah!” och applåder när någon särskilt imponerande fyrverkeri gick av.

När den sista pjäsen hade detonerat gick tusen och åter tusen japaner därifrån. Den uppskattning vi hörde var att det var 900 000 människor i området. En aldrig sinande ström gick mot olika nedgångar till tunnelbanan, extra bussar eller bara vidare i kvällstokyo. Vi följde med av bara farten och hamnade till slut på den stora Uenostationen.

Någon gång här upptäckte jag att jag inte hade min mobil på mig. Jag sökte igenom alla fickor flera gånger utan resultat. Vi kom tillbaka till hotellet och där hittade jag inte heller mobilen på rummet. Jag tror inte för en sekund att någon har stulit den, den har antagligen glidit ut ur min ficka när jag suttit ner på någon tunnelbana eller på Shinkansen eller i Hiroshima eller någon annan plats vi varit på just den dagen. Eftersom jag är den jag så började någonting inom mig genast att önska sig en ny cool telefon. Hm, undrar om något företag har något coolt i tlefonväg för tillfället…

Hissen tog oss upp till en hotellbar på högsta våningen men underbar utsikt. Kombinationen av dunkel, flärdig bar och utsikten över Tokyo ny night fick mig att tänka på den bild av Tokyo som spreds i 80-talsfilmer. Blade Runner utspelar sig visserligen i Los Angeles men med starka japanska influenser. Jag kändemig lite som Deckard när jag smuttade på min whiskey.

Blogg
berg-och-dalbana, Blade Runner, cyberpunk, Fuji, fyrverkerier, Japan, Shinkansen, tåg