Söndagen blev en riktig shoppingdag i Tokyo. Vi började med Shibuya som vi tidigare bara besökt på kvällen. Om man har minsta intressen för shopping så är Tokyo verkligen ett paradis. Jag slank in på Apple Store och var riktigt sugen på att köpa en iPod Shuffle för typ 330 spänn. Det föll på att jag inte riktigt kunde motivera vad jag skulle använda den till en det är frågan om jag inte ångrar mig nu. Ett besök på ett större varuhus satte punkt för det pressentbestyr som påbörjats i Tokyo och eskalerats i Kyoto.

Eftersom vi hade bestämt oss för att bo på kapselhotell den kommande natten försökte vi leta upp något. Det gick inte så bra. På nätet hade vi fått namn och ungefärligt läge på ett i Shibuya men vi hittade det aldrig trots att vi frågade i en polisbox, Tokyos främsta resurs lokalgeografiska frågor. Vi tröttnade på letandet och drog vidare till Akihabara för att fortsätta shoppa. Jag började med att slå till på en kamera jag fått en beställning på.

Förutom genomskinligt paraply var kattöron en sak jag redan innan resan bestämt mig för att hålla utkik efter. Kanske inget som man någonsin har nytta av att ha (till skillnad från paraplyet alltså) men det känns så japanskt att jag inte kunde låta bli att vilja ha ett par. Första veckan hade jag bara hittat det i två affärer i Akihabara så jag avvaktade i hopp om bättre pris och utbud. Nu kändes det som om det var dags att slå till så jag köpte två par.

Vi gick och tog en fika på Nagomi (se dag 4 och dag 5). Den här gången var det fler gäster, det verkar som om fler folk har tid att gå och fika på söndagar. Ett gäng killar i sena tonåren gick en i taget och köpte någon slags lott vid kassan men ingen av dem vann något. Jag blev nyfiken och köpte också en. Lotten valdes med stor omsorg den vecklades sedan ut och avslöjade vinst nummer ett eller den bästa vinsten. Det gick ett sus genom lokalen och jag undslapp mig ett “Yatta!“. Så vad hade jag vunnit? Ytterligare ett foto tillsammande med en servitris. Har de inga andra priser?

Vi spelade lite på en arkadhall och testade bland annat Street Fighter IV som hade premiär 18 juli (det är över tio år sedan del tre hade premiär). Spelet var ganska snabbt och hade ett system för specialattacker som man verkar spara ihop till. Eftersom vi aldrig lärde oss hur man använde dessa attacker hade vi ganska svårt att göra bra ifrån oss.

Det slog oss att vi inte hade ätit sushi på hela resan och eftersom en väldigt populär fråga bland de i Sverige jag haft kontakt med var om vi hade ätit sushi så tyckte vi att det var dags att slå slag i saken. Vi valde att äta i Shibuya där Henrik hade sett en sushibar. Visst finns det säkert miljoner andra ställen över hela Tokyo men de är inte så dominerande så det var lika bra att ta ett som vi visste var det fanns. Sushibaren bestod av ett dussin ståplatser runt kockarnas område. Man betalade per bit man beställde och eftersom servicen var så snabb var det inga problem att beställa nästa bit först när man ätit upp den föregående. Vilken svensk sushirestaurang kan leverera perfekta nigiri på 10 sekunder. Det var mycket god sushi men jag missade nog den viktigaste skillnaden mot ett svenskt ställe; jag var alldeles för feg för att testa utbudet av en massa konstiga sorter.

Vi åkte till Shinjuku där det skulle finnas många kapselhotell bland annat ett som fanns utpekat i vår guidebok. Vi hittade hotellet och checkade in så att vi kunde få lämna våra väskor i skåp. Vi gick sedan vidare direkt för att hitta någon bar. Det började verkligen kännas att slutet på resan var nära så vi ville gärna få lite mer kontakt med japaner. Vi råkade hamna på Hub för tredje gången (se dag 2 och dag 4) men det är ganska trevligt och kanske är det så att japanerna som kommer dit är lite öppnare till att träffa västerlänningar. Vi beställde öl och sedan började jag hålla utkik efter att japaner att försöka bjuda in till vårt bord. Ett japanskt par i ungefär vår ålder satte sig två bord bort från oss, vi gjorde omgående en krigslist och avancerade ett bord. Sedan var det bara att vänta på rätt tillfälle osh slå till. Inom ganska kort tid hade vi börjat prata.

Tjejen hette Chihiro (som huvudpersonen i Spirited Away) och killen Shuhei (hihi, “tjohej”) men enligt deras instruktioner kallade vi dem Chi och Shu. Deras engelska var inte så jättebra men det hindrade inte oss för att prata länge. Kan det vara så att ju svårare det är att prata med någon desto mer vill man fortsätta? Vi pratde bland annat om våra namn, vad de kom från och hur gamla de var och betydde etc. Efter ett tag la vi in dödsstöten: “Would you like to sing karaoke with us?” Undrar om det genom historien har funnits någon japan som tackat nej till ett sådant erbjudande.

Innan vi kom därifrån hade vi även lyckats dra in ett hollänskt par i konversationen. Vi pratade lite om nationella kännetecken så jag sa lite skämtsamt att alla svenskar tror att holländare röker gräs hela tiden. De skrattade åt det men sedan blev tjejen lite mer allvarlig och frågade om jag visste var man fick tag på det…

Alla sex drog ut på gatan för att hitta ett karaokeställe. Ganska omgående började Shu prata med någon slags inkastare. Jag har inte en aning om vad de pratade om men det tog ganska lång tid innan vi kunde gå till hans ställe, tvärs över gatan. Vi köpte ett paket som skulle inkludera mat och dryck för alla och inom kort var vi igång och sjöng. Holländarna hade först varnat att de inte kunde sjunga innan de tackade ja till att följa med. Det vissade sig förståss att det var en överdrift eller rätare sagt att det inte stämde när det var åtminstone halvnyktra. När de hade fått i sig ytterligare ett par öl envisades killen med att hålla micken alldeles för nära munnen samt att fylla ut sången med ickeexisterande stämmor och ljudeffekter. Lite då och då skrålade han även det enda japanska uttryck han verkade kunna: “Arigato Gozaimasu” (tack). Men jag sa inte klaga, vi hade mycket roligt. Det blev mest västerländska sånger så jag försökte uppmuntra Chi och Shu att ta för sig och sjunga japanska sånger. Vi gick igenom de flesta japanska sånger där jag och/eller Henrik åtminstone kunde melodin (de flesta var givetvis från ghiblifilmer och annan anime).

Till slut kom bad personalen oss att avsluta eftersom de skulle stänga. Jag koplade inte vad klockan var förrän vi kom ut i solskenet. Klockan hade passerart fem på morgonen! Vi sa tack och adjö till varandra och bytte mailadresser. Sedan stapplade jag och Henrik iväg till våra kapslar. Jag sov inom en minut.

Blogg
Akihabara, Apple Store, arkadspel, cosplay, holländare, iPod, Japan, kapselhotell, karaoke, köplust, Shibuya, Shinjuku, sushi, Tokyo