Så vaknade vi den absolut sista dagen i Japan. Ledsamt. Vi plockade ihop våra saker och checkade ut. Kvällen innan hade vi sett att hotellet hade en buss som körde till flygplatsen vilket besparade oss mödan att leta reda på annan transport. Vår sista frukost inhandlades på 7-Eleven.Bussresan började med en rundtur till flera andra hotellentréer. Jag upplevde det som olika hotell men det skulle inte förvåna mig och de flera stopp var på vårt stora hotellkomplex.

Vi hade sett till att ta en riktigt tidig buss så att vi skulle ha gott om tid på flygplatsen. Det kändes skönt att inte behöva stressa.

När vi checkade in vårt bagage vägde de våra vanliga väskor tillsammans. Vi hade tre kilo till godo vilket är rätt bra jobbat. Sedan var det dags för vårt otympliga bagage. Vi hade båda varsin vandringsstav från Fuji (2 x 60 spänn), jag hade mitt genomskinliga paraply (30 spänn) samt ett rör med en plansch från museet i Hiroshima (kanske 60 spänn). Medan en man började vira in kassen med plast och tejp sa kvinnan bakom disken att sakerna skulle gå som sportutrustning och att det skulle kosta oss 40 euro. Vi hade fruktat änu högre avgifter så vi betalade glatt trotts att frakten översteg prylarnas värde rejält (ekonomiska värde, inte sentimentala dito).

Jag köpte internetåtkomst för en struntsumma och upptäckte att min brorsdotter Joanna var online hemma hos min mamma. I min värld var klockan 9 på morgonen, i hennes var den 2 på natten. Hon hjälpte mig att få fram en adress. Jag letade själv upp två till på nätet som jag saknade. Sedan köpte, skrev jag och postade mina sista vykort.

Det blev en sista tur i krimskramsaffärerna på flygplatsen. Eftersom vi skulle mellanlanda i Wien verkade det lönlöst att köpa med sig något som klirrar. Jag köpte en nummer av den klassiska speltidningen Famitsu. Tidningen var i runda slängar tre gånger så tjock som den svenska, månatliga speltidningen Level som jag prenumererar på och Famitsu kommer ut varje vecka.

Vi gick till säkerhetskontrollen. Jag trodde att det var standard att genomskinliga plastpåsar delades ut så jag frågade en vakt om de hade några. Han sa att jag var tvungen att gå ut och köpa. Jag tyckte inte att det var värt det utan lämnade över min deodorant och min solkräm. Först när jag tagit mig igenom säkerhetskontrollen slog det mig att min väska även hade innehållit en parfymplaska som ingen hade brytt sig om. Tur i oturen att jag frivilligt hade lämnat ifrån mig de billigaste varorna. Precis som på vägen till Japan (se dag 0) tog det mig mycket längre tid att få på mig alla mina prylar än vad det tog att ta sig igenom själva kontrollen.

Innan vi bordade planet åt vi en brunsch på en sushibar. Vi satt bredvid ytterligare ett amerikanskt par som inte ens kunde säga tack på japanska. Till sushin drack vi atsukan (varm sake) vilket kanske var lite väl tidigt på dagen.

Planet bordades. På vägen till våra platser gick retsamt nog förbi de lyxiga förstaklassätena vilket givetvis fick ekonomiklass att kännas ännu trängre. Komforten förbättrades dock av att varje säte i ekonomiklass hade en egen monitor.

Minus:

• Gränssnittet luktade 1993
• Shoppingen fungerade inte
• Kommunikationstjänsterna funkade inte eller krävde att man hade ett abonnemang hos Vodafone
• Spelen var rätt kassa och riktigt slöa

Plus:

• Gränssnittet doftade 1993
• En hyfsad mängd filmer gick om och om på varsin kanal så att man kunde välja själv när och vilka filmer man ville se
• Förutom info om flygningen med karta kunde man följa en kamera riktad framåt och en neråt.
• Radiokanalen för flygrädda hade nummer 13

Vi blev serverade lunch ganska snart efter starten men maten var inte alls lika god om på vägen till Japan (se dag 0) eller så var det jag som fått mycket högre kulinariska krav efter två i Japan. Eftersom man fritt kunde välja vad man ville se så såg jag Be kind rewind och Wall Street. Jag hade inte sett någon av dem tidigare och jag tyckte att de var bra på väldigt olika sätt. Tiden gick över huvud taget ganska mycket snabbare än åt andra hållet.

Mellanlandningen i Wien var ganska odramatisk, vi kikade lite på affärerna och drack en kaffe. Ganska snart satt vi på de allra sista planet.

När jag varit utomlands ett tag brukar det ofta kännas lite speciellt när jag får syn på Sverige igen.  Det är ett tecken på att jag närmar mig ett avslut och att det jag upplever snart kommer att förpassas till att vara ett minne. Ett stycke Skåne eller Blekinge, två landskap jag har väldigt lite relation till, blir ändå en bekant gammal vän.

Vi landade i Stockholm efter halv åtta på kvällen. Vi väntatde på vårt bagage och skildes sedan åt. Jag tåg Upptåget till Uppsala där jag fick vänta in ett senare Upptåg för att komma vidare till Vattholma.

Jag var fortfarande inte hemma i Linköping men det kändes hemma att få vila ut hemma hos mamma ett par dagar innan jag slutligen åkte vidare och träffade Katja för förta gången på nästan tre veckor.

Här slutar min reseberättelse. Tack alla som visat intresse, det har varit kul att få dela denna upplevelse med er.

Blogg
film, flyg, flygplats, Japan, mamma, tåg, Tokyo