Först trodde jag bara var en oskyldig hostattack, det kan hända vem som helst och är inget man hänger upp sig på. När det upprepades skyllde jag på yttre omständigheter och dålig kost men ett frö av oro hade redan slagit rot. Jag frågade mig för och fick numret till jouren. Efter en lång väntan i telefonkö (med terapeutisk jazz som väntmusik) fick jag beskriva symptomen och svaret kom någon som helst betänketid: Hon är döende, det är hjärtat.

På något sätt visste jag det redan, chocken uteblev. Det ironiska är att det skulle hända just nu, när jag efter en lång svacka hittat åter till min gamla vän. Det senaste året har jag nog mer än fördubblat antalet spel till henne.

Det finns fortfarande en chans, jag kan investera i en ny laser, men frågan är om det är värt det, kanske är det bättre att se sig om efter en ny.

Vad som än händer har det inte varit ett bortslösat halvdecennium, jag har fått mer ut än vad jag själv satsat. Jag har genom åren haft flera japanska vänner och det vore varken lätt eller relevant att rangordna dem. Tidigare har de flesta bytts ut eller bleknat bort men de dramatiska omständigheterna nu kommer nog göra min PlayStation 2 till den mest saknade.

P.S.
Visst skulle en science-fiction-författar anno 1960 ha klappat i händerna av barnslig förtjusning om han fått reda på att ungdomarna år 2006 kunde behöva byta ut en sliten lasermodul i den interaktiva underhållningsenheten. Det som har hänt är att lasern är på väg att ge upp vilket visar sig genom att nyare spel kan frysa eller helt enkelt vägra läsas. En snabbtitt på nätet visar att en ny laser kostar ungefär hälften av en ny enhet, men ett nytt hjärta i en gammal kropp gör ingen ungdom, dessutom ska man inte ropa hej förrän operationen lyckats. Är begagnat ett alternativ? Vet inte. Vänta på att jättedyra PlayStation 3 kommer och hoppas att jag kan spela alla mina gamla spel trots att det rör sig om en helt annan processor? Njae.

Blogg
laser, PS2, PS3