För första gången testade vi hotellfrukosten. Förutom att vara rellativt dyr var den inget vidare. Ingen förlust, nu vet vi att vi gör helt rätt som äter gott och billigt uta på stan alla andra dagar.Vi tog tunnelbanan öster ut och gick av på Ochanomizu för att spana in St Nikolai, en rysk-ortodox katedral. Tyvärr kom vi inte in i kyrkan, det verkade vara lunchstängt. Vi bestämde oss för att återvända senare men det har tyvärr inte blivit så än. Det står på vår prioriteringslista.

Vi promenerade vidare mot Akihabara. Middagssolen var som allra varmast så jag dök in på en närbutik och köpa parfyrmerade våtservetter speciellt gjorda för att torka svettiga människor.

Vårt andra besök i Akihabara blev bättre än vårt första. Jag skrev tidigare att utbudet inte var så stort och att jag inte hittade några större arkadhallar. Jag kunde inte haft mer fel. Från Sverige är jag van vid att butiker i regel bara tar upp 1-2 våningar. Här används ofta hela husen till bristningsgränsen. Det som ser ut att vara en liten enkel butik kan visa sig vara 8 våningar + en källare proppfulla med varor. Andra butiker kan börja ett par trappor upp (i en liten trappuppgång) och sedan ta upp flera våningar. Ett sådant ställe var Superpotato som specialiserat sig på retrospel. Hylla efter hylla med spel till fler konsoler än gemene man kan peka ut. De hade även ett stort utbud av begagnade konsoler och flera hyllor med spelsoundtrack. Den översta våningen var en liten arkadhall med bara äldre spel: Donkey Kong, Super Mario, Street Fighter 2 mfl. Jag köpte klassiska Final Fantasy VI till Super Nintendo, möjligtvis begagnat men i en ganska välbevarad kartong. Ok, jag kommer aldrig att kunna spela spelet eftersom jag varken kan japanska eller har ett japanskt nintendo men spelet var oförskämt billigt och kommer att se fint ut hemma på hyllan. Ett annat alternativ är att jag även köper ett japanskt Super Nintendo för en dryg hundralapp…

Vi tog en fika på Pash Cafe Nagomi, ett cosplaykafé i Akihabara som fanns med i ett reportage i DN (kulturbilagan lördag 12/7). Cosplay innebär att klä ut sig till en karaktär eller i ett speciellt tema, på ett cosplaykafé är all personal utklädd. Det här kaféts tema skulle enligt uppgift vara lillasystrar men just när vi var där hade vi aldrig kunnat gissa det själva. Vi beställde någon form av glass som utlovades vara mycket gullig nör vi fick se dem var det svårt att inte hålla med: en rosa glass med gräddklickar, corn flakes och strössel.

Vi gick sedan runt länge i Akihabara och efter ett tag började det att regna för första gången. Det var ett trevligt, varm småregn. Nästan varenda butik sålde paraplyer för runt 30 kronor så jag pasade på att köpa en genomskinligt, något jag velat ha länge men som av någon anledning inte verkar finnas i sverige. Det var precis lika bra som jag hade förväntat mig, man kan ha paraplyet ganska långt nerdraget utan att man förlorar uppsikt på världen omkring.

En sak som japanska ungdomar i populärkultur tycker mycket om är fotoautomater som lägger till en massa gulliga effekter. Vi hittade en massa sådana automater och bestämde oss för att testa. Vi tog ett par bilder och valde sedan utsmyckning av dem. I sluet stod det något på skärmen om mobiler. Jag har hört talas om att man kunde få fotografierna överförda till sin mobil medan man väntar på att bilderna framallas. Det verkade inte som om det skedde med bluetooth eller IR så vi frågade ett gång ungdomar De blev jätteengagerade och drog även in personalen. Ingen verkade förstå varför vi inte hade fått bilderna till våra mobiler. Efter ett tag visade det sig att man behövde ha en japansk mobil som bilderna mailades till och dessutom hade vi inte valt det alternativet. Ungdomarna frågade om vi ville att vi skulle visa hur det gick till. Självklart sa vi ja. Fotobåset fylldes med oss två och ytterligare fyra japaner. Nu gick det betydligt snabbare, vi tog bild efter bild. Japanerna angav sedan sina mailadresser och lovade att skicka dem till oss senare.

Det är inte så långt mellan de olika affärerna på längden men vi gick i fler trappor än man gör på en månad i Sverige. Det blev flera mindre inköp för min del.

För att återhämta krafterna drack vi öl på en kinarestaurang. Sedan ville Henrik åka tillbaka till hotellet för att sova så vi testade att dela på oss. Vi gjorde något vågat och bestämde möte på en plats som vi aldrig tidigare varit på: hundstatyn utanför en av utgångarna på Shibuya-stationen.

Jag fortsatte att gå runt i Akihabara i en och en halv timme och åkte sedan vidare till Shibuya. Statyn vi skulle träffas vi heter Hachikō och är rest över en hund som gick till stationen varje dag för att möta sin ägare efter att denne hade dött i en olycka på jobbet. Hunden fortsatte att komma till stationen i 10 år tills han själv avled. Med tanke på hur rörande historien är kunde hunden ha fått en lite mindre undanskymd staty för det tog ett tag att hitta den. Henrik fanns inte på plats kl 20 men vi hade bestämt att vi skulle ta var 20:e minut om vi missade varandra eller inte hann fram. Jag hann inte göra så mycket mer än att gå en gata upp och kika in på Apple Store (som givetvis såg ut som vilken annan Apple Store som helst) innan det var dags att gå tillbaka till hunden. Jag såg inte till Henrik men strax såg jag honom gå omkring letande. Det visade sig att han inte hade hittat hunden alls.

Vi gick och åt på en restaurang som rekommenderades av vår guidebok. Det visade sig bli en promenad. Ännu en gång fick vi grilla vår mat själv vilket är trevligt men tyvärr verkar man aldrig få ris till sådana rätter.

Efter maten promenerade vi runt i Shibuya men tyvärr var det mycket som stängde. Vi såg ett par gatumusikanter som gav oss en gratis CD och så tog vi emot gratis kramar från en kille som annonserade just detta framför tunnelbanestationen. Vi åkte hem till Shinjuku och tog en nattburgare på McDonald’s och en drink på en till fillial av pubben Hub.

Vi måste ha gått flera mil den här dagen, jag var uttorkad och mina fötter värkte ordentligt. Ett duktigt dagsverke med andra ord.

Blogg
Akihabara, cosplay, Japan, köplust, Shibuya, Tokyo